Kvittar det när kanariefågeln kvittrar i Coronasverige?

Posted on by Simon P M

Det här inlägget började som en tråd på Twitter. Den handlade om vilket språk man använder sig av på plattformen för att diskutera Coronapandemin.

Bakgrunden var en diskussion om en undersökning av Statistiska Centralbyrån (SCB). Jag har letat efter undersökningen i original för att ta reda på om den endast ges på svenska, utan framgång. Undersökningen framställer hanteringen av pandemin som lyckad bland de tillfrågade.

En användare på Twitter menade att de som varit mest kritiska är “ett löst knutet nätverk”. Det består av högljudda röster som är “anonyma, och/eller endast skriver inlägg på engelska”. Detta samtidigt som man försöker konstatera att “endast 12-13 procent uppger att den svenska strategin har varit ‘mycket dålig'”:

“Throughout the pandemic, a loose-nit network of critics have been ubiquitous in social and other media. Their ubiquity may have given the impression that they were more numerous than they really were. In the survey, only 12–13% say the Swedish strategy has been ‘very bad.’

My (unscientific) impression, btw, is that rather many of the most high-pitched voices on here are anonymous, and/or post only in English. It’s impossible to know if they are citizens or even residents.

https://twitter.com/ErikAngner/status/1403313875542589440

Det tar en ny ton när man tillägger att “det är omöjligt att veta om [kritiska röster] är medborgare eller ens uppehåller sig [i Sverige]”. Som om det spelar roll för huruvida man bör bry sig.

Min svar handlar om varför det är fel att utan eftertanke misstänkliggöra de som inte uttrycker sig på svenska. Följande blir en del repetition, men häng med för all del.

I mina ögon handlar det om flera saker när man skriver på engelska. Till exempel:

  1. Delaktighet i samtalet. Twitter är en plattform på internet. På internet uttrycker sig fler på engelska än svenska. Normen är engelska.
  2. Inkludering. De som förstår svenska förenklar informationsflödet till de som inte förstår svenska. (Vare sig det är medborgare, sådana som uppehåller sig här, eller bara internetanvändare som vill veta vad som försiggår här).
  3. Transparens. Hur ska man få insyn om det som händer i landet när mycket av det vi får reda på endast kommuniceras på svenska? Det är inte svensken som drabbats hårdast i Coronasverige (eller inom Stockholms län). Sedan pandemin bröt ut har kommunikationen kring viktig information lämnat en del att önska. Eftersläpande information och agerande, mötesanteckningar som hemlighålls av vår ansvariga myndighet, ett SMS-utskick som är inkomplett, färre presskonferenser och så vidare.
  4. Skydd. När jag har försökt diskutera pandemin på svenska är oftast någon där och ska kommentera och säga emot. Svenskar är i min mening skeptiska till kritik som framförs. Jag möter sällan samma motstånd mot mina åsikter när jag skriver på engelska. Inte heller är det främlingar som ska övervaka mitt tonfall.

Coronasverige valde tidigt en inriktning som stod ut gentemot resten av världen. Man måste vara medveten om att detta är kontexten. Det gör automatiskt att man hamnar i en egen liten bubbla när det gäller debatten om hur pandemin har varit här hemma.

Därför finns även här grupper som önskar att Coronasverige redan från början hade valt samma väg som många i övriga världen. I Coronasverige framställs man som en högljudd minoritet av kritiska röster. Utanför Coronasverige, skulle man istället tillhöra majoritetstänket kring pandemins faror.

Ett vanligt argument, (se statsministern och statsepidemiologen) är att det är för tidigt att dra några slutsatser eller jämföra andra med Coronasverige. Låt gå. Däremot får det inte förhindra kritik från de som upplever att någonting hanteras väldigt annorlunda mot resten av världen.

Att i nästa steg mötas av att public service trumpetar ut att man “försöker skada Sverigebilden” är svårt att smälta. Här utmålas invandrare som den kritiska skaran: “Medlemmarna är till stor del aktiva i Sverige, men dialogen förs på engelska”. Som sagt: det är inte svensken som drabbats hårdast i Coronasverige.

Om du tar fel avfart kan du ju inte hamna rätt förrän du medger felet och försöker rätta till det. Alltså: Om ingen påpekar när misstag sker kan ett beteende inte ändras. Utfallet kan därför inte bli annorlunda heller. Man fortsätter på inslagen väg.

Att reducera kritik till en minoritet av högljudda röster i spridda skurar tar strypgrepp på debatten. En självutnämnd moderator tar kontroll över debatten för att säga: “Det där är inget att bry sig om”. I ett slag bestämmer man vilka som får komma till tals och inte.

“Det är ingenting att bry sig om, när en minoritet yttrar sig eftersom de flesta [svenskar] har varit nöjda”.
“Det är ingenting att bry sig om, när kritikerna inte ens bor eller uppehåller sig här”.
“Det är ingenting att bry sig om, för de skriver inte på språket vi talar i det här landet.”

Och det är exakt där skon klämmer för mig. Det är inte första gången vi ser det här. Det har blivit representativt för Coronasverige. Det har genomsyrat hela den svenska strategin: Privilegium framför empati – att faktiskt bry sig om. De här argumenten tyder på ett privilegium, en särskild förmån. Man har förmånen att göra ett val: Antingen försöker man förstå kritiken eller inte. Genom att inte erkänna att kritik är verklig, förnekar man att kritik existerar. Då hamnar vi där igen, i bubblan som utgör Coronasverige. Är det verkligen rätt?

Båda sidor av coronadebatten har märkt av konsekvenser. Kritikerna är dock särskilt utsatta för de har utgått från en position utan samma slags privilegium. Det handlar om läkaren som i augusti 2020 blev avskedad för att man bar mask, trots att det blev en allmän rekommendation för personal inom vård och omsorg (i Stockholms län) ett par månader senare. Det handlar om förskoleläraren som lämnat arbete och landet efter hot. Det finns de som lämnat landet för att ge sin familj (det man upplever som) bättre möjligheter, till exempel i Finland.

Till syvende och sist: Allt du vet och förstår var en gång främmande. Sen ställde du frågan som ändrade allting “Varför då?”.

Allt det man förstår begränsas hela tiden av vad man själv vet och har kunskap om. Förståelsen begränsas av vilka verktyg man har att tillgå, som till exempel språkkunskaper.

De som inte kan svenska, kan inte ta till sig information på svenska eller uppleva en svensk kontext. Däremot kan man förmedla hur man upplever en situation utifrån sin egen kontext där man inte har samma privilegier. Det blir ett utlämnade handikapp med ett glapp som de privilegierade kan välja att reducera, eller inte. Att förstå är att bry sig om. Att bry sig om är empati.

Ju mindre förståelse man har, desto större anledning till oro och misstänksamhet finns mot sådant man inte förstår. Ju större oro man har, desto mindre benägenhet och mod finns att våga ta reda på nya saker.

Antingen trotsar man sin oro, eller så står man kvar där man är i sin egen lilla bubbla och blir omhändertagen av trygga ord och röster man känner igen. Allt du vet och förstår var en gång främmande.

Fram till slutet av 80-talet använde Storbritannien kanariefåglar nere i kolgruvorna för att uppmärksamma gruvarbetarna om faran med kolmonoxid förgiftning.

Tänk om vi i Coronasverige kunde se våra kanariefåglar som en tillgång och komplement till vårt egna privilegium. Om vi lyssnar på deras sång, kanske vi kunde höra det fina i kråksången om deras kritik?

Tänk om vi i Coronasverige skulle välja att förstå vad som händer längre ned i samhället, istället för att ifrågasätta andras upplevelser. Förstå de människor som vill uppmärksamma brister och fel, där nere i kolgruvan.

Tänk om vi i Coronasverige kunde tänka om.

Simon

Söndag den 13 juni 2021, Stockholm

Textens läsbarhetsindex är 40, vilket innebär att den klassificeras som lättläst, skönlitteratur, populärtidningar.

Tidigare inlägg om coronapandemin